Särbo.
Ordet visar ingen större ömhet precis. Samhörighet och Särbo går åt skilda håll.
När jag gick min timmespromenad i raskt tempo idag, slog det mig att Särbo är ett uttryck som är så långt ifrån samhörighet det går att komma.
Jag trivs definitivt inte med mitt liv just nu. Barnen har flugit ut, jag jobbar mycket, jag lever i ett säboförhållande där vi känns som främlingar. Jag saknar mitt ex.
Det bästa vore givetvis att bryta med den nuvarande Särbon, det kan ändå aldrig fungera, och leva ensam under en tid. Men det är ju också så jäkla innehållslöst. Med min Särbo så blir det ju ändå en kort närvaro och samvaro 1 eller 2 gånger i veckan, för oss båda.
Livet är för kort för att inte må bra, eller i alla göra allt jag kan för att uppnå det. Att må bra, alltså.
